Att älska sig själv
Kategori: Allmänt, Funderingar
Jag kan faktiskt verkligen känna att jag älskar mig själv. Det är jag både tacksam och glad för. Jag tycker om att jag är galet impulsiv på ett lagom kontrollerat sätt med glimten i ögat. Att jag bryr mig om andra och gärna lyssnar och reflekterar när någon anförtror sig åt mig. Att jag är rak och tydlig när det behövs och diplomatisk och lågmäld när det passar bättre. Jag tycker om att jag kan vara knasig och dryg på ett underfundigt sätt. Jag älskar min kreativitet när den bubblar över och mitt näst intill maniska driv som inte ser hinder utan bara lösningar. Jag gillar att jag är smart.
Med det sagt så blir det så svårt för mig att hantera känslan av att jag verkligen inte tycker om mig själv ibland. Nu för tiden är ibland ganska ofta faktiskt. När jag känner att min kropp svikit mig och sjukdomen tagit över tillvaron då tycker jag verkligen inte om mig själv. När dagarna i sängen börjar bli fler än de dagar jag orkar ta mig upp ur sängen och jag inte längre kan ligga ner utan andningshjälp, då är det svårt för mig att älska mig själv.
Men jag har funderat på det här och frågat mig själv varför jag inte kan älska mig själv trots känslorna av sorg som dränker mig ibland och insett att det inte finns någon motsättning i det egentligen. Jag behöver bara hitta in till mig själv med min kärlek och älska mig själv när jag behöver det som mest. En sorgsen Maja är ju inte i mindre behov av kärlek än en glad Maja...
Hoppas ni får en fin helg med massor av kärlek!
