majasmuskler.blogg.se

Här kan ni följa mina tankar, funderingar, reflektioner och filosofier kring allt mellan himmel och jord men framförallt kring min vardag och livssituation. När jag var 21 år fick jag diagnosen LGMD2i som är en accelererande muskelsjukdom som idag innebär att jag är helt beroende av elrullstol för att ta mig fram och assistans all min vakna tid för att kunna leva ett så "vanligt" liv som möjligt. Fotografering och bildhantering är superkul så räkna med en hel del bilder.

Masken

Kategori: Allmänt, Funderingar

 

Livet ser så olika ut för var och en men oftast bär vi alla med oss perioder av mörker eller lever med omständigheter som gör vardagen tung och svår att ta sig igenom. Alla hanterar vi det på olika sätt och i många fall går det inte ens att ana det där mörka för att man kan bli så bra på att dra på sig masken med leendet och försäkran om att allt är bra när man möter folk i sin omgivning.

Under många år drog jag på mig den där masken och kände både att det underlättade för mig som slapp prata om hur jag egentligen mådde och underlättade för den jag mötte som slapp hamna i en obekväm situation och kanske skulle tycka mötet blev obekvämt och i förlängningen välja bort mig i sitt umgänge. Jag blev riktigt bra på det, riktigt, riktigt bra på att förminska och nedvärdera mig själv. Utöver det förminskade jag även de jag hade runt omkring mig som aldrig fick en ärlig chans att visa sitt stöd och sin empati som riktiga vänner och familj såklart gör och vill göra.

Att inför mig själv förneka hur jag egentligen mådde blev det ultimata sveket. Det har varit svårt att erkänna och kan fortfarande vara det. Jag kan idag känna mig så kluven till alla böcker som skrivs, föreläsningar som ges och personlig utvecklings-kurser som råder oss att se oss i spegeln och tala om hur bra vi är och se möjligheterna i tillvaron till glada hejarop från oss själva och de vi har närmst. Jag saknar ofta resonemanget kring att också uppriktigt och utan skuld och skam tillåta oss att få känna hur tung tillvaron är ibland. För vissa av oss till och med nästan jämt. Först då ser jag hela mitt jag, kan ha förståelse och ge mig själv den empati och kärlek från den som betyder mest. Mig själv.

Jag försöker så gott jag förmår att känna alla känslor som bor i mig. Jag försöker vara så uppriktig jag kan i mötet med andra om vem jag är och hur jag mår och genom åren har jag delat med mig av min livssituation på ett osminkat sätt som stärkt mig själv med insikten om hur rikt mitt liv ändå varit fram till nu, men framför allt också gett mig en mängd modiga livsberättelser tillbaka.

Stort tack till alla er som berikat mitt liv med era modiga livsberättelser och gett mig perspektiv till både mig själv och framför allt livet i stort. Jag tror vi alla kämpar mer eller mindre med både dolda och synliga omständigheter men oavsett vad så har vi varandra om vi vill och en ny dag i morgon som blir vad vi gör den till.