majasmuskler.blogg.se

Här kan ni följa mina tankar, funderingar, reflektioner och filosofier kring allt mellan himmel och jord men framförallt kring min vardag och livssituation. När jag var 21 år fick jag diagnosen LGMD2i som är en accelererande muskelsjukdom som idag innebär att jag är helt beroende av elrullstol för att ta mig fram och assistans all min vakna tid för att kunna leva ett så "vanligt" liv som möjligt. Fotografering och bildhantering är superkul så räkna med en hel del bilder.

Mening

Kategori: Funderingar

 
Jag har alltid levt med övertygelsen om och tron på att det finns en mening med allt. Även de tyngsta och mörkaste händelserna och upplevelserna bär med sig något som får mig att växa som människa, något jag kan vända till nyttiga och lärorika erfarenheter för att göra min tid här lite rikare. Det är jag och ingen annan som väljer hur jag vill förhålla mig till allt som sker i mitt liv och därför väljer jag att gå den här vägen för den känns så himla mycket roligare än alla andra vägar jag kan tänka mig!
 
Det innebär ju självklart inte att livet alltid är en dans på rosor för jag kan verkligen ha tunga dagar och mörka perioder men då kan jag känna att de har sin mening och sin betydelse för att ge mitt liv en helhet.
 
Idag blev jag så glad när jag av en tillfällighet dök på en blogg som jag följde för fem år sen. Välkommen tillbaka C, dina fem års uppehåll från cyberspace har inte hindrat mig från att följa dig i tanken. Att få dela upplevelserna av att leva med LGMD2I med dig är så ofantligt givande och ger mig en känla av samhörighet trots att vi aldrig har träffats. Tack för att du finns!
 
Nu är det natta här!

Om mig

Kategori: Fakta, I backspegeln, Smått och gott

 

 
Det här inlägget är ett av mina tidigare inlägg från min förra blogg för er som inte läst det tidigare.
 
"De som känner mig vet nog redan och för er som inte vet så tänkte jag berätta lite mer om mig själv för att ni ska få en lite klarare bild av mig och min personlighet.

När jag var 16 år frågade jag om jag fick jobba helger, kvällar och lov på VIVO, matbutiken på torget som vi alltid handlade maten hos, och fick därmed mitt första jobb. Kort därefter frågade de som hade kiosken vägg i vägg med VIVO om jag hade lust att jobba extra lite hos dom också ibland och det var väl självklart att jag ville det!

När jag gick ut gymnasiet hade jag förutom jobben ovan jobbat som brevbärare, reklamutdelare, på Stor & Liten, på Görna Lund och nattklubben BZ.

Jag red i två år och efter ett ridläger blev jag själv ridlägerledare.

Jag fick en röd moppe, Ciao Piaggio, med en röd hjälm som jag som enda tjej körde runt på i området där vi bodde. Tyckte inte heller det var några problem att köra hemifrån Ängby in till stan med den och har först många år senare förstått att det inte var så konstigt att bilarna i Klaratunneln tutade på mig när jag puttrade fram i 30 på den genom tunneln men då tyckte jag de var väldigt intoleranta! (Man får inte vare sig gå, cykla eller åka moped i den tunneln och det står tydligt skyltat vid infarterna...)

Gymnasiet började jag på Samhällsvetenskaplig linje på Kungsholmens gymnasium men kände ganska snart att jag inte trivdes alls. Pappa sade att jag var tvungen att gå en termin åtminstone men jag var mest hos mina kompisar som gick i andra skolor resten av den terminen. Ett år senare började jag om på Bromma gymnasium där jag tog studenten från Ekonomisk linje och då var jag först i min familj att ta studenten.

Jag tog körkortet som privatist, efter att ha övningskört med mamma och pappa tagit 6 körlektioner, en vecka efter min 18 års-dag.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år och skulle börja sista terminen i gymnasiet.

Jag hade många killkompisar.

Jag gillade att stå vid sidan om när pappa eller kompisar meckade med bilar eller andra mekaniska prylar. För att förstå hur saker fungerade så frågade jag gärna en gång för mycket än för lite.

Jag har varit deltagare i en Miss Tanga-tävling på ett disco på Mallorca...

När jag bestämt mig för något så är det inte mycket som kan stoppa mig. Med åren har jag dock blivit lite mer eftertänksam och mindre impulsiv

Om någon har ett problem så letar mitt huvud direkt efter en lösning. Det finns inga hinder, vill man så går det men kanske inte på det sätt man tänkt sig. Också något jag slipat kanterna på en aning genom åren...

Optimistisk, naiv, omtänksam, tacksam, ödmjuk, driftig, effektiv, glimten i ögat, klok, förnuftig, känslosam, smart och diplomatisk är positiva egenskaper jag anser mig ha.

Med allt detta sagt kan jag säga att det ska mycket till innan jag känner uppgivenhet...

Men det gör jag idag, det gör jag nu, när jag inväntar att någon, ska höra av sig för att informera mig om hur man (för 5:e gången!) tänker se till att funktionen fungerar för att fälla upp fotplattan på min rullstol som jag är beroende av inomhus. Den senaste lösningen, för en vecka sen, var att fästa en magnet med silicon, i plattan. Magneten lossnade efter bara några timmar och nu en vecka senare är siliconen fortfarande våt!

Kom igen nu, arbetsterapeuter och tekniker, nu räcker det väl ändå!?"

Skrivet 2013-01-10

Insikter som överrumplar förnuftet

Kategori: Funderingar, Kroppen

 
Jag är en superförnuftig människa, har alltid varit och ofta fått höra av andra. Det sägs ofta som något positivt men själv kan jag bli riktigt trött på det där förnuftet till och från. Det tar så mycket plats hos mig att det nästan kväver känslorna eller åtminstone förpassar de till något avlägset hörn, långt inom mig.
 
Ibland hittar känslorna ut genom förnuftets täta dimma och då är det som att dra ur proppen ur ett badkar. De flödar ut ur sina gömmor och jag känner mig tömd och lite lättare.
 
Idag hittade jag en jobbig känsla långt där inne. Jag insåg efter ett djupt grävande att jag ibland känner ett behov av att hävda mig. Att jag försöker visa att jag visst förstår och vet saker innan någon annan hinner sätta ord på det. Någon kan börja säga något och jag avbryter för att snabbt fylla i det den andra hade tänkt säga innan den har hunnit säga det. Inte så charmigt och en egenskap som så klart kan reta gallfeber på andra.
 
Jag fick anledning att reflektera över beteendet idag och blev så ledsen när jag insåg att det faktiskt bottnade i en stark känsla av att behöva hävda mig. En slags kompensation för att jag är så begränsad fysiskt. En kompensation för att jag är helt beroende av andra för att klara min vardag och min livssituation.
 
Det var en jobbig insikt. Sorglig och tung. Känslorna fick ta plats och jag kände hur det sorgliga och tunga rann ut i tårarna och lämnade sina gömmor. De har bott tillräckligt länge där inne i mig och kanske behöver de ge plats åt andra känslor som står på tur. Välkomna vilka ni än är och när ni än är redo att visa er!