Mot ljusare tider
Kategori: Allmänt, Fakta, Hjälpmedel, I backspegeln, Kroppen
Åtta veckor senare och jag är fortfarande inte helt återställd efter streptokockernas intåg i slutet av November men nästan. Nu återstår nedtrappningen av cortison-nässprayen för bihålorna och ibland är det faktiskt helt fritt fram att andas genom näsan igen. Fortfarande envisas lite slem att dyka upp i luftvägarna titt som tätt men även där är det fritt fram att andas utan motstånd lite nu och då. Jag tränar lungorna dagligen genom att andas genom en pipa med motstånd i utandningen. Den kallas för PEP och är jättebra. Kan fås som hjälpmedel. Rekommenderas varmt!
Vid spirometrin som jag gjorde i början av Januari så hade min lungkapacitet minskat med ytterligare ca 10% och låg då på ca 15-20% vilket låter förskräckligt men trots det var syresättningen i blodet 97% så jag klarar mig utmärkt trots detta. Har fått lära mig att våra lungor har en galen överkapacitet men lite bättre än så här ska jag vara och läkaren var helt övertygad om att det här var en tillfällig nedgång pga infektionen i luftvägarna. Det blir lite mer återhämtning och andningsträning och sen en ny spirometri om ett par månader.
Nu har jag precis börjat återfå lite energi och livsglädje. Våren börjar närma sig, solen värmer lite och fåglarna börjar dyka upp igen. Emma och Hampus har flyttat ihop i egen lägenhet, jobbar båda två och Hampus går sista terminen i gymnasiet nu. Han fyllde 18 får ett tag sedan och har haft åtta veckors praktik på Sturehof. Emma jobbar heltid på Gatau i Nacka, inreder lägenheten och har ett fantastiskt öga för färg och form. De väntar hem sina kattungar på fredag så då blir jag kattmormor/farmor! Ture och Xander! :)
Det har varit extra ångestfyllt att vara så sjuk och allmänpåverkad under så lång tid. Känslan av att vara fånge i min egen kropp växte enormt i takt med mörkret och kylan utomhus. Den här tiden på året är alltid lite extra ångestfylld eftersom jag blir så enormt isolerad och att då plussa på med att inte ha ork att ta mig ur sängen på flera veckor blev mer än vad jag klarade av. Det mynnade ut i panikångest tillslut. Johan var där och tog emot mig, hjälpte mig tillbaka och jag är så tacksam och lycklig som har honom i mitt liv. Nu är jag på väg tillbaka i takt med ljuset och värmen från solen.
Förutom min älskade Johan har jag fått lite ny energi av att träffa Emma och Hampus och sett deras fina lägenhet. Jag har träffat min fina syster, mamma och pappa. Är omgiven av fantastiska assistenter som gör mina dagar värdefulla. De första fågelturerna för året har varit ljuvliga. Har också precis etablerat kontakt med Habiliteringen här på Gotland som jag ser fram emot att få hjälp av framöver för att underlätta rent praktiskt med hjälpmedel och annat stöd från vården. Det berättar jag mer om nästa gång! :)
