Skratta eller gråta, del 3
Kategori: Allmänt, Fakta, Funderingar, Vardagsmat
Beslutet som kom, efter nästan 6 månaders handläggningstid av FK, var som jag berättade i det föregående inlägget förvirrande men inte så förvånande mest bara otroligt tröttsamt...
Förvirrande eftersom jag blivit beviljad en aktiv insats för vändningshjälp, 6 ggr/natt á 10 min, men nekad väntetid under dygnsvilan! Det innebär i praktiken att någon ska vända mig vid sex tillfällen per natt och få betalt för en timme. De övriga sju timmarna mellan vändningarna, väntetiden, får ingen betalt för.
FK skriver trots det i beslutet att de anser att jag har ett visst behov av väntetid (nähä...) men att de anser att det är tillgodosett av hemmavarande make!
För att reda ut begreppen ringde vi upp kvinnan på FK som hade beslutat mitt ärende. Första frågan var om vi skulle tolka beslutet som att Johan skulle utföra vändningshjälpen på nätterna. Där hävdade hon bestämt att så inte var fallet. Väntetiden och den aktiva insatsen var två separata beslut som inte hade med varandra att göra. Johan, min make, tillgodoser mitt behov av väntetid men den aktiva insatsen skulle ju utföras av en assistent. Det skulle senare visa sig att i FK's ögon så var dessa två trots allt samma person, maken Johan och assistenten Johan! Solklart!
Så, i praktiken anser FK att Johan ska upp och vända mig sex gånger per natt, sju dagar i veckan, 52 veckor om året...
Följdfrågan, hur tänker de då att Johan ska kunna fortsätta jobba sina schemalagda 47 tim/vecka som är den enda tid vi har när det är bara Johan och jag i vårt hem? Svaret, ja det är ju en schemateknisk fråga så då får ni ju lägga om schemat så Johan kan sova på förmiddagarna, jobba på eftermiddagarna och vara vaken på nätterna. Konstaterande, där rök vårt äktenskap, mina övriga assistenters scheman skulle också behöva ändras och min rätt till ett självständigt och värdigt liv tog FK död på med ett beslut som innebär att FK slipper betala ut 1 tim och 45 min/natt i assistansersättning till mig
Jag kommer överklaga men det känns så otroligt tungt. Jag vill egentligen inte ens ha någon i vårt hem på nätterna som kommer in i mitt och Johans mest privata rum när vi sover för att ta av mig mitt varma sköna täcke och vända på mig som om jag vore en degklump! Men jag måste!
JAG VILL INTE MEN JAG MÅSTE!
