majasmuskler.blogg.se

Jag tycker det är ofantligt viktigt att man sätter värde på sig själv och känner sig värdefull. Jag säger medvetet man nu för det är min absoluta övertygelse att det gäller för oss alla men självfallet kan jag bara ta ansvar för mig själv och därmed mitt egenvärde. Jag är viktig, betydelsefull, värdefull och är värd att vara älskad både av mig själv och andra, det tycker jag verkligen av hela mitt hjärta men ändå...

 

Ändå så sätter jag mig själv i situationer där jag verkar glömma bort allt det där. Situationer som t.ex. när jag med min extremt begränsade funktionalitet pga min ärftliga, medfödda muskelsjukdom (som jag absolut inte har vare sig valt eller önskat) blir beroende av någon annans hjälp för att kunna genomföra något. Det kanske inte är så konstigt att man i en behovsposition hamnar där, i tacksamhetens dimma eller "inte-vilja-vara-till-besvär"-töcknet?

 

Det trots att det i stort sett dessutom nästan alltid är situationer där den jag tillfrågar är antingen min assistent som faktiskt har betalt för att hjälpa mig (och genuint bryr sig om mig, för jag har så underbara assistenter) eller är en nära anhörig och då främst min man. Den man jag har gift mig med som jag älskar villkorslöst som i sin tur har valt att leva med mig och älskar mig med hela sitt hjärta. De personerna om några borde vara en trygghetens hamn att vila i och ändå tar jag mig till landet Liten nu och då. Varför?

 

Svaret är kanske så enkelt som att jag är människa med alla nyanser av känslor som ibland inte passar till förnuftets pensel? Jag tror det är så och jag tänker fortsätta måla oavsett pensel och färg, fortsätta måla livets tavla. Min ram är trots allt tron på mig själv, att jag är värdefull och värd att älskas av främst mig själv men också av andra.