Hur tänkte de nu?
Kategori: Tillgänglighet
Det är så synd att anpassning och god tillgänglighet ofta blir en pappersprodukt. En nödvändig paragraf att följa istället för en möjlighet att på riktigt skapa förutsättningar för oss med funktionsnedsättningar att kunna fungera i samhället.
Jag besökte häromkvällen akuten på Visby lasarett. Egentligen handlade det om en simpel men rejäl sommarförkylning men med mina förutsättningar har jag blivit tillsagd (och nästan lärt mig) att ta alla infektioner på allvar och uppsöka vård vid minsta tecken på andningspåverkan eller hjärtpåverkan. Så med en känsla av en myrstack i näsan och övertryck i bihålorna så att ögonen var på väg att lämna huvudet hade jag känning av påtaglig hjärtklappning och min egen puls pumpande som en diskmaskin i öronen. Sjukvårdsupplysningen rådde mig att ringa ambulans men där gick min gräns.
Mitt i andra halvlek av AIK - Djurgården fick jag hjälp ur sängen, på med kläder och rullade ut till bilen och tänkte att ju fortare jag kommer dit ju fortare får jag komma hem.
Vi kom till akuten vid 21-tiden och behövde bara vänta en timme innan jag fick komma in på ett rum. En sköterska fixade alla förberedelser så att läkaren sen skulle kunna komma och tala om hur det såg ut. Som jag misstänkte så såg EKG:t bra ut, CRP låg bara på 17, vilopulsen på 80 och blodtrycket var som vanligt högt, 175/110 så sannolikheten kändes stor att läkaren skulle konstatera virus och skicka hem mig. Det jag ville försäkra mig om var att jag inte behövde oroa mig för hjärtat och att det var okej att jag tog de mediciner jag behöver ta. Så vi väntade...
Efter att ha väntat i undersökningsrummet i tre timmar började jag bli kissnödig. Jag rullade ut till sköterskorna och frågade om de hade någon toalett med taklyft. De tittade frågande på varandra och skakade på huvudet. Det de hade var en rymlig toalett i väntrummet. Jag förklarade att jag inte kunde göra några egna förflyttningar varpå de sade att de kunde hjälpa till. Jag förklarade att jag inte ens kunde stödja mig och att jag faktiskt behövde en lyft. Assistent och sele hade jag med mig så det var bara lyften som saknades.
De började fundera på om det kunde finnas på någon av avdelningarna men då frågade jag om det var lång tid kvar innan läkaren skulle komma. De tittade på tavlan och konstaterade att det var jag som var näst på tur så då sade jag att jag kunde vänta. Ytterligare 1½ timme senare kom en sköterska in och sade att de ordnat så jag kunde gå på toaletten på en avdelning. Väl där kom vi in på en stor, fin toalett med taklyft. Fantastiskt! Det visade sig att de precis byggt fyra handikappanpassade toaletter på lasarettet och att jag var den första som använde denna.
Nu till saken. Taklyften gick inte hela vägen fram till toaletten!!! Jag kunde sättas ner på toaletten med lite hjälp att trycka mig bakåt men när jag skulle upp igen så gick det inte att trycka upp lyften. Pga att jag var lite bakåttryckt så blev det spänn i lyften vilket aktiverade en säkerhetsfunktion som gjorde att om man fastnat i något så skulle lyften inte gå att höja upp. Innan jag fattade det... Jag lutade mig lite framåt för att få lyften i lod och DÅ kunde vi hissa upp mig från toaletten!
Väl tillbaka på akuten hade jag ju missat min tur och fick vänta till sist. Klockan 04.00 gick vi ut genom dörrarna med beskedet att det var en virusinfektion och att jag inte behövde oroa mig men att jag gjort rätt som kommit ner. Fem timmar fick jag vänta på ett besked som tog max två miuter att lämna... Det var iaf skönt att komma hem och att AIK vann mot Djurgården! Heja Gnaget!
