majasmuskler.blogg.se

Det här kan nog få vem som helst att må lite bättre rent mentalt och så är det delvis även för mig. Jag mår också fysiskt lite bättre sedan jag ökade på den vätskedrivande medicinen och även höjde syretillförseln lite under natten. Att må bättre fysiskt innebär också att det finns ork till att reagera på saker jag inte reagerat på tidigare.

Lite PMS och en skvätt klimakteriepåverkan och som sagt lite extra energi så fanns det tydligen en extremt arg Maja i mig. Hon var så vansinnigt och besinningslöst arg (tur att jag inte kan lyfta armarna...) så hon sade så elaka saker till den person jag älskar så enormt mycket men som tur var kunde han se vad som hände och visste precis hur han skulle hantera den där arga som nu bara var ångerfull och ledsen.

Det tog inte så lång tid för mig att förstå vad som hänt. Av alla känslor jag jobbat så framgångsrikt med att dölja genom åren är ju sorg den känsla som fått ta störst plats i mig, sorgen att förlora min funktionalitet. Den är ganska lätt att bejaka, ta på och ge utlopp för. Oftast kommer den ut som gråt. En annan känsla jag jobbat mycket med är ångest. Ångesten att bli någon jag inte vill vara eller att inte veta hur sjuk jag kommer bli. Ångesten att inte kunna ta djupa andetag eller känna att hjärtat slår alldeles för fort. Den är lite jobbigare tycker jag. Svårare för mig att identifiera för den har jag levt sida vid sida med nästan hela livet och jag har blivit vilseledd av sjukvården som tagit den för magkatarr eller depression. Nu vet jag att den där knuten i magen är en ångestknut och den behöver jag verkligen lyssna på och hantera för att den ska släppa taget. Det kan innebära att vara i känslan ett tag, tänka på saker som får mig att må bra och kanske ta hjälp av ångestdämpande tabletter.

Det jag kände nu var ilska. Den känslan har jag aldrig tillåtit mig att känna och ge uttryck för tidigare i förhållande till min sjukdom. Men jösses vad arg jag är på den här sjukdomen och där och då var det något som fick mig att se Johan gestalta sjukdomen. Den var han och han var den. Undermedvetet kanske också för att han är den tryggaste platsen i min tillvaro, den jag älskar utan förbehåll som också älskar mig tillbaka. Den låter helt flummigt men det blev så tydligt för mig. För Johan också, tack och lov. Det var obehagligt men helt oundvikligt.

Nu ska jag bara klura ut hur jag ska göra i framtiden när ilskan vill ta plats och letar sig ut. Hur slår man på en boxningssäck när man inte kan lyfta armarna? Hur tar man ut sig totalt på en löparrunda när man inte kan stå? Hur kan jag få ur mig aggressionen på ett bra sätt? Tips mottages tacksamt! ;)

Dags att sova för imorgon är det tisdag!

Ta hand om dig och varandra.