Blickar framåt
Vårkänslor till trots är mitt inre lite av ett mörker ljust nu. Diagnosen hjärtsvikt har börjat landa och det har blivit tydligt för mig att det inte bara är ett ord på ett papper utan en ny livssituation jag, och mina närmaste, måste förhålla oss till. Det tar tydligen tid att få igång medicinerna på rätt nivåer och innan det är på plats kan jag lätt samla på mig vätska i kroppen motsvarande flera liter. Första gången det hände hade jag plötsligt gått upp ca 7 kg. Jag blev med vätskedrivande medicinering 3 kg lättare men sedan gick det tillbaka igen. Nu har jag äntligen blivit av med 6,5 kg och medicinerna är justerade till bättre nivåer.
Jag är väldigt trött men otroligt glad att slippa all den vätskan. Tanken var att vi skulle ha åkt på vår årliga Ölandsresa på söndag och jag hade lätt kunnat ignorera min kropp och åkt men tog ett överraskande klokt beslut att stanna hemma och återhämta mig. Det kanske går att lära gamla hundar att sitta...
Johan kom igår hem med två superfina plantor till mig, en azalea och en rhododendron, och gjorde mig jätteglad. Nu är de planterade och påminner mig om all kärlek som finns i mitt liv så när jag känner mig lite låg kan jag bara se ut genom fönstret och titta på dem.
Jag ser fram emot sommaren och dagarna i trädgården eller ute på äventyr. Mina föräldrar kommer snart och hälsar på, jag och Johan ska på lite konserter, jag ska hälsa på mamma och pappa och Emma kommer hit med en kompis och en liten nyfödd kille. Det kommer bli en bra sommar.
Detsamma önskar jag dig!
