majasmuskler.blogg.se

Jag är en superförnuftig människa, har alltid varit och ofta fått höra av andra. Det sägs ofta som något positivt men själv kan jag bli riktigt trött på det där förnuftet till och från. Det tar så mycket plats hos mig att det nästan kväver känslorna eller åtminstone förpassar de till något avlägset hörn, långt inom mig.

 

Ibland hittar känslorna ut genom förnuftets täta dimma och då är det som att dra ur proppen ur ett badkar. De flödar ut ur sina gömmor och jag känner mig tömd och lite lättare.

 

Idag hittade jag en jobbig känsla långt där inne. Jag insåg efter ett djupt grävande att jag ibland känner ett behov av att hävda mig. Att jag försöker visa att jag visst förstår och vet saker innan någon annan hinner sätta ord på det. Någon kan börja säga något och jag avbryter för att snabbt fylla i det den andra hade tänkt säga innan den har hunnit säga det. Inte så charmigt och en egenskap som så klart kan reta gallfeber på andra.

 

Jag fick anledning att reflektera över beteendet idag och blev så ledsen när jag insåg att det faktiskt bottnade i en stark känsla av att behöva hävda mig. En slags kompensation för att jag är så begränsad fysiskt. En kompensation för att jag är helt beroende av andra för att klara min vardag och min livssituation.

 

Det var en jobbig insikt. Sorglig och tung. Känslorna fick ta plats och jag kände hur det sorgliga och tunga rann ut i tårarna och lämnade sina gömmor. De har bott tillräckligt länge där inne i mig och kanske behöver de ge plats åt andra känslor som står på tur. Välkomna vilka ni än är och när ni än är redo att visa er!