majasmuskler.blogg.se

Här kan ni följa mina tankar, funderingar, reflektioner och filosofier kring allt mellan himmel och jord men framförallt kring min vardag och livssituation. När jag var 21 år fick jag diagnosen LGMD2i som är en accelererande muskelsjukdom som idag innebär att jag är helt beroende av elrullstol för att ta mig fram och assistans all min vakna tid för att kunna leva ett så "vanligt" liv som möjligt. Fotografering och bildhantering är superkul så räkna med en hel del bilder.

Tacksam

Kategori: Funderingar, Smått och gott, Tillgänglighet, Vardagsmat

Fri parkering i frihet
 
Idag skulle jag och Emma in på Willys här i Visby för att handla. Jag parkerar utanför, till vänster om entrén på handikapp-platsen längst ut. Det är viktigt för mig men inte alltid helt lätt, att parkera så att jag kan fälla ut rampen på passagerarsidan och inte riskera att bli inparkerad.
 
Den här platsen är perfekt. Jag trycker ner rampen och rullar ut ur bilen. Den låga eftermiddagssolen slår emot mig när jag kommer ut och det tar ett tag innan mina ögon vänjer sig vid ljuset. Men ganska snart möter jag mannens blick. Han som sitter på en liten ihopfällbar pall utanför affären. Hans ansikte är mycket brunt av solen och hans hår är grått. Det är något med hans ögon som gör att blicken oundvikligt möter hans. Ögonen ber, händerna formas i en tacksamhetens gest framför hans bröst samtidigt som han nickar lite diskret och säger, "Hejhej!". Jag säger hej tillbaka, rullar förbi honom och kan inte låta bli att känna mig lite illa till mods. Funderar på vem han är, varifrån, hur länge han suttit utanför butiker här och med hoppfull blick och vänlig röst önskat alla som passerar att vi ska ha det bra? Har han familj? Hur bor han? Och jag som bara skulle in och handla... Jag önkar så klart att han slapp sitta här och tigga, att han kunde få ett jobb, känna sig värdefull. Men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så handlar den önskan tyvärr också om att det skulle kännas lättare för mig att åka till affären och handla.
 
Besöket i affären gick rätt snabbt och när Emma och jag kom ut igen, sade "hejdå" och "ha det bra" till den söta mannen utanför och vände oss mot bilen, då stod nu en motorcykel parkerad vid sidan av bilen! Rampen fick jag ut men sen fanns det inte en chans för mig att ta mig upp på rampen med elrullen utan att knocka omkull MCn. Jag orkade inte hetsa upp mig så jag satte mig för att vänta. Många passerade och noterade läget men sade ingenting.
 
Efter ett litet tag reste sig den gamla mannen som ju sett allting och var mycket bekymrad över den uppkomna situationen. Han kom fram till mig och uttryckte med all tydlighet att han ville hjälpa mig på ett språk jag absolut inte förstår. Jag försökte visa min tacksamhet men samtidigt också förmedla att jag inte såg någon annan lösning än att vänta ut motorcyklisten på ett språk han inte förstår. Men problematiken talade ett tydligt spåk så den omtänksamma mannen tog tillslut tag i motorcykelns handtag och rullade bak den någon meter.

Han tittade frågande på mig och pekade på rampen. Jag sken upp, höll upp en tumme i luften och sade "tack!" om och om igen samtidigt som jag rullade upp i bilen igen och mannen rullade tillbaka MCn.
 
Jag vet bara att den enda som hjälpte mig var en omtänksam, äldre man som inte pratade samma språk som jag men med all tydlighet visade mig medmänsklighet och empati. Idag var han min hjälte!

KOMMENTARER:

  • Cecilia säger:
    2015-08-11 | 18:31:20
    Bloggadress: http://lgmd.blogg.se

    Vilken fin historia! Nu ska jag lägga mig och sträckläsa din blogg för att catch up, sen uppdatera min egen! Kärlek och stor kram <3

    Svar: Åh, det ska bli kul! Kram <3
    Maja Ekman Olin

Kommentera inlägget här: